niklashidenius.com

2012-01-14T22:06:00.005+01:00

Musik är verkligen fängslande. Jag minns hur jag som grabb fördjupade mig i 70-talets hårdrocksband och deras släktträd. Vem hade spelat med vem och vad hette hade producenten och när kom skivan ut? Det självklara frågor för en kunskapstörstande musiknörd. Just nu läser jag Miles : The Autobiography av Miles Davis och Quincy Troupe och slås av att samma känsla infinner sig, jag vill veta allt.

Miles har spelat med alla, boken är sprängfylld med anekdoter om Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Thelonious Monk, John Coltrane, Charles Mingus och The Duke för att nämna några. Jag vill inte att boken ska ta slut utan läser bara lite i taget och försöker sedan lyssna in mig på musiken. Jag har bara kommit en tredjedel och historien kretsar fortfarande runt 40-talet. Det var ett mycket oglamoröst liv för de flesta jazzmusiker vid den här tiden. Pengar saknades och var och varannan var heroinmissbrukare. Det gick till och med ett ryckte bland musiker att heroinet var en av anledningarna till att Bird spelade så bra som han gjorde.

På 80-talet såg jag Miles på TV och blev helt tagen, han var en riktig rockstjärna. Efter intervjun spelade han en låt från sin då aktuella platta, jag tror det var Decoy från -84. Sen den stunden har jag följt Miles men då framförallt de han gjorde i slutet av sin karriär. Nu tar jag det hela från början och jag vet att det kommer att bli en fantastisk resa som kommer att ta mig till jazzens alla hörn.

Jag kommer att få anledning att återkomma till ämnet under året. En helt ny värld har öppnad sig och 2012 kommer att bli jazzens år!

Sugen på att läsa Miles biografi?

På jakt efter en jazzlåt.

2011-12-01T20:58:00.004+01:00

Efter att jag traditionsenligt lyssnat på radioprogrammet Spanarna i fredags så etsade sig en jazzlåt fast i mitt huvud. Den var välbekant men ändå visste jag inte vad det var för artist. Jag ville lyssna på låten igen och gick därför in på SR:s hemsida för att leta upp låtlistan från programmet. Det visade sig dock vara ett omöjligt uppdrag, listan fungerade inte. Det var en magiskt dragningskraft över låten, jag bara måste få höra den igen!

Jag mailade till Spanarna och berättade om mitt problem samt passade på att tacka för ett utmärkt program. Ganska omgående fick jag ett svar från programledaren Ingvar Storm som tackade för mina vitsord samt bifogade låtlistan. I programmet hade de spelat tre låtar och samtliga var från albumet Time Out från 1959 och artisten Dave Brubeck eller rättare sagt The Dave Brubeck Quartet. Det visar sig att hela albumet är helt fantastiskt. Låten heter Take Five, skriven av alto saxofonisten Paul Desmond. Jag kollade genast upp hans plattor. Mjuk härlig jazz som jag misstänker att jag har hört i spanarna många gånger.

Någon dag senare tittade jag på ett avsnitt av TV-serien The West Wing och kunde lite förvånat men nöjt notera att Take Five puttrade i bakgrunden under en cocktailparty-scen. Desmond och Brubeck är nu mina nya favoriter och en deluxe-utgåva av skivan är beställd.

Det känns extra fint att lyssna på låten med vetskapen om att Paul Desmond lät han donera alla royalties till Amerikanska Röda Korset i samband med hans bortgång 1977.

Ni måste gå in och Lyssna på Spotify

Filminspelning med ICA Smedby

2011-11-12T18:23:00.004+01:00

Det är inte varje dag man har sin lokala ICA-handlare och ett filmteam på besök hemma i köket!

Anledningen är att det går bra för ICA Smedby just nu. På Handelsgalan i Norrköping den 17:e november är de nominerade till årets butik. Centralt på ICA är man nyfiken på hur butiken arbetar med marknadsföring och har därför beslutat sig för att göra en internfilm. Min roll i det hela var att medverka som en av deras många kunder i hemma hos miljö. Jag har jobbat med detaljhandel i över tjugo år och är därmed lite yrkesskadad. Jag gillar butiker som sticker ut och gör något utöver det vanliga och därför medverkade jag gärna i filmen.

Handlarna Rickard och Ann är kreativa när det gäller marknadsföring och event. Ända sen jag flyttade till Smedby för sju år sedan så har jag imponerats av den lilla Ica butiken. De har lyckats med konststycket att bli en naturlig del av området där de verkar. De är den lokala handlaren med många stamkunder. Det är något som borde göra många handlare gröna av avund.

Utöver den mer traditionella marknadsföringen med utskick så anordnar butiken populära och återkommande event. I början av hösten arrangerar butiken en tillställning som man kallar för Smedbydagen. Populärast där är garanterat det obligatoriska godisregnet, alla barn i Smedby har koll på vilka tider nederbörden väntas. Andra aktiviteter under dagen är till exempel hoppborg, ponnyridning, trubadur och grillat lamm.

Varje vår kommer det en cirkus till Smedby. Dessa dagar har jag ett leende på läpparna när jag cyklar förbi kamelhagen på vägen till jobbet. Det är givetvis den lokala handlaren som har ordnat detta och som dessutom fixat så att deras kunder kan köpa biljetter till ett reducerat pris.

Jag gratulerar Ica Smedby till nomineringen som Årets butik 2011, och uppmanar nöjda kunder att gå in och rösta på Handelsgalan Norrköping

2011-10-31T19:59:00.000+01:00

Noterar att november står för dörren. Vad hände med oktober?
Jag inledde oktober med förkylning, troligen influensa och intog sängläge i en vecka. Förkylningen ville dock inte släppa sitt grepp, den har gäckat mig under nästan hela månaden.

Jag bokade till och med tid på vårdcentralen i hopp om lite sympati. Det kan väl inte vara meningen att man ska vara förkylt i en månad? Jag utgick från att jag skulle bli noggrant undersökt. Att doktorn skulle kalla in sina kollegor och att de skulle förundras över att jag överhuvudtaget hade lyckats ta mig dit. Min förhoppningar grusades på mindre än två minuter, doktorn bad mig att gapa och lyssnade därefter på lungorna och konstaterade att jag hade ett virus och att det går över. Mina invändningar om att det inte är normalt att vara förkyld i en hel månad ignorerades.

Nu är jag äntligen frisk som en nötkärna igen och lägger oktober och förkylning till handlingarna. Nu tar jag nya tag. Träning, skrivande och kanske till och med lite julklappsinköp står på att göra-listan.

Klockan 13.00 vet vi!

2011-10-06T08:26:00.002+02:00

I dag får vi veta vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag blir lite nostalgisk och tänker tillbaka på tiden när jag jobbade i bokhandeln. Som butikschef gällde det att ha något klokt att säga minuterna efter tillkännagivandet. Någon lokal journalist med mikrofon eller penna i högsta hugg ville veta vad jag tyckte. I bästa fall kunde jag berätta att jag hade hört talas om författaren och lyckades formulera något klokt om varför jag tyckte att det var roligt att personen fått priset. Ville det sig riktigt väl kunde jag även stoltsera med ett eller två exemplar av författarens alster. Det tillhörde dock ovanligheten och om vi hade någon titel i lager så var den förpassad till en reahylla i butikens bakre regioner.

Lite av grejen är att ingen vet och att det sällan finns böcker i tryck. Varken förlag, bokhandeln eller kultursidor gissar rätt. Man spekulerar, nu är det är dags för en "okänd" poet, kvinna, amerikan eller asiat. Ofta blir man överraskad fast ändå inte. Direkt efter tillkännagivandet sätter produktionen igång, omslag ska utformas, böcker ska trycka för att sedan recenseras och säljas. I bästa fall blir det big business lagom till julhandeln.

För 24 år sedan var jag ny i bokbranschen och hade ingen större koll på vad ett Nobelpris i litteratur betydde. Jag hade krulligt hår, Dr Martens, Ozzy-tröja och hoppades på att Charles Bukowski eller möjligen Ulf Lundell skulle få priset. Platsen var Studentbokhandeln i Uppsala och året var 1987. Joseph Brodsky tilldelades priset.

Min favoritkandidat brukar vara Bob Dylan, men i år tillåter jag mig att vidga vyerna lite och säger en amerikansk rockpoet. Kl 13.00 idag gör Peter Englund entré och då vet vi svaret.

2011-10-03T20:25:00.001+02:00

Tidigare idag skrev jag att Birro kanske har lite för bråttom ibland. Men nu undrar jag om inte TV4 har lite för bråttom när de nu ger honom sparken.

Att ha rollen som programledare i Kvällsöppet och samtidigt kandidera till partiledarposten är oförenligt säger TV4 och det är rimligt. Detta förstod Birro och han och drog tillbaka sin kandidatur efter 16 timmar.

Men att sedan hävda att han inte kan vara kvar därför att han är partipolitiskt färgad och det rimmar illa med att vara programledare i ett samhällsprogram är för mig obegripligt. Det borde TV4 ha tänkt på innan de anställde honom. Det är inte svårt för något att gissa var Birro står partipolitiskt om de läst hans krönikor. Eller om man noterat att han faktiskt har talat vid KD:s första maj manifestation samt vid deras kommundagar.

Birro erkände sitt misstag och drog tillbaka kandidaturen. TV4 borde gör det samma och ge honom en chans till. Det som stör mig mest med hela den här historien är de många skadeglada kommentarerna på nätet. Det är något obehagligt med den där Jantelagen.

Världens kortaste kandidatur

2011-10-03T13:57:00.001+02:00

Det var nog fler än jag som höll på att sätta kaffet i vrångstrupen när de tog del av nyhetsflödet denna morgon. Det stod att läsa att poeten, författaren, programledaren och journalisten Marcus Birro oväntat har gett sig in i striden om partiledarposten i KD.

I mitt tycke så var det en uppfriskande nyhet, skönt gjort av en man som ofta går sina egna vägar. På nätet kommenteras det för fullt, bland de snällare kommentarerna kan man läsa att han är en mästare på PR. Men annars är det mest mindre smickrande omdömen om Birro som person och om KD i allmänhet.

Lagom till förmiddagsfikat är det dag att sätta kaffet i fel strupe igen. Birro drar tillbaka kandidatur efter 16 timmar. Det blev enligt honom själv "världens kortaste kandidatur".

Birro gillar man eller så ogillar man honom! Frågar man runt bland bekanta så är det knappast någon som inte har en åsikt om honom. Jag har träffat honom många gånger under min tid i bokbranschen. Han är trevlig och rättfram, vi tillhör samma generation och pratar gärna om tidsandan och musiken då vi var tonåringar. Han väcker starka känslor för att han utmanar Jantelagen. Han vågar sticka ut och vet hur man gör för att synas. Jag gillar den egenskapen. Men kanske är det också så att han väcker starka känslor i onödan. Att han ibland skjuter från höften och glömmer bort att tänka tanken ett varv till.

Dagens mediacirkus tyder på det. För att citera honom själv "Det gick för snabbt helt enkelt."

Jag hoppas att han inte låter sig nedslås av detta för tanken på Birro i rikspolitiken är spännande. (Även om jag hellre sett honom på den Liberala planhalvan)

2011-09-25T20:52:00.004+02:00

Av en slump fastnade jag i tv-soffan framför långfilmen Revolutionary Road efter Richard Yates roman från 1961.

Filmen utspelar sig på 50-talet. Platsen är en idealisk förort någonstans i Connecticut. Miljöer, kläder och rekvisita är snygga och lika genomtänkta som i TV-serien Mad Men. Man kan givetvis tolka filmens budskap på flera olika sätt. För mig handlar den om frihet och att våga vara sig själv. De unga paret börjar ta vuxenpoäng genom villa, bil och barn och jobb på kontor. De ställer sig frågan om livet måste vara så här eller om det finns alternativa sätt att leva på. Till omgivningens stora förvåning berättar de om sina planer om att flytta till Europa, närmare bestämt Paris. Grannar, arbetskamrater och vänner visar sig inte vara särskilt förstående och tycker att paret är både omogna och dumdristiga. Frågan är om de inte vännerna i själva verket är avundsjuka och önskar att även de hade modet att bryta upp och göra något helt annat med sina liv.

Hur historien slutar tänker jag inte avslöja här. Min personliga favorit på temat frihet är Vilhelm Mobergs romansvit som utgör Utvandrarserien. Där tar bonden Karl-Oskar Nilson och hans fru Kristina som sin familj och beger sig ut på sin livs resa på jakt efter i drägligare liv i Amerika, löftenas land. En annan frihetsfilm som jag är gillar skarp för är Into The Wild från 1997.

Historierna behöver inte nödvändigtvis sluta lyckligt. Det handlar om att ta steget och att lita på sig själv. För att lyckas måste man våga misslyckas, konstigare än så är det inte.

Onödigt Vetande: I TV-serien Seinfeld är Alton Bennes karaktär baserad på Richard Yates! (Elaine Bennes gruffiga pappa) Larry David dejtade Yates dotter under en period.

2011-09-10T22:10:00.002+02:00

Utanför Norrköpings Stadsbibliotek sjuder det av liv. Det är en plats där människor väntar, träffas och pratar. Inne modernistiska betongbyggnaden möts man av den omisskännliga biblioteksdoften och med den så infinner sig en känsla av stillhet. Samtalen som förs där är lågmälda och tempot blir med automatik långsammare. Om man tar spiraltrappan upp på övervåningen ser och hör man fontänskulpturen, vilket ytterligare förstärker känslan av lugn.

Det är oftast bland facklitteraturen på övervåningen som jag hittar de böcker som jag är intresserad av. Jag tittar alltid på nyhetshyllorna för att se vad biblioteket har att rekommendera för dagen. I dag hittade jag två intressanta böcker. Den första är skriven av en amerikansk journalist, Barbara Demick och den handlar om Nord Korea. Det är något som gör att jag inte kan få nog av kunskap om väldens mest slutna land. Vi vet väldigt lite om dem och de vet nästan inget om oss. Om vi blir insläppta så är vi ständigt övervakade och tillåts bara se kulisser. Boken tog sju är att skriva och bygger på intervjuer med avhoppare. Den andra boken handlar om Berlusconi. Genom att läsa den hoppas jag få en inblick i det italienska samhället och förstå varför de tycker att han är en så pass bra premiärminister att de har valt honom tre gånger.

Den uppmärksamme kanske noterade att jag använde ordet prata när jag beskrev dem som är utanför biblioteket och ordet samtala när jag beskrev dem som är inne. Man pratar inte på ett bibliotek, man samtalar eller möjligen så för man en konversation.

2011-08-29T15:34:00.001+02:00

I veckan återtog vardagslunken sitt grepp. Gula löv blir en allt vanligare syn, barnens skolväskor står innanför dörren när jag kommer hem från jobbet. På gymmet är uppslutningen god, likaså i fika rummet på jobbet. De flesta semesterminnena är nu återberättade och vissa smider redan planer inför nästa års semester.

Jag tycker att det är ganska skönt med vardag, det är liksom livet på riktigt. Men man får passa sig så man inte hamnar i det så kallade ekorrhjulet. För att undvika det gäller det att ha ett mål och en plan. Det kan vara lättare sagt än gjort. Alla är vi olika och det gäller att hitta sitt eget mål. Det kan tex, handla om att skapa utrymme i almanackan för mer egentid, att gå en kurs, börja träna eller kanske göra karriär på jobbet.

Jag funderar på att ändra attityd till vardagen, det är inte särskilt konstruktivt att varje arbetsdag sura över att man måste gå upp klockan kvart i sex på morgonen. Planen är att ta vara på veckans alla dagar, eller snarare ta vara på årets alla månader och det med rätt inställning. Lyckas jag med det så löser sig nog resten av sig självt.

En kväll i augusti

2011-08-24T22:39:00.007+02:00

Vindrutetorkarna sveper sakta över rutan. Utanför speglar sig gatlyktornas gula sken i den blöta asfalten. I skydd av augustimörkret stöttar två studenter en tredje kamrat, kanske är de på väg hem från en nollning. Man kan nästan bara ana cyklisterna som mörka skuggor där de korsar Skvallertorget. Vinden har fångat ett gulnat löv som dansar förbi vindrutan. Hösten har anlänt och jag inser plötsligt hur mycket jag har saknat den.

2011-08-13T09:04:00.000+02:00

"Fråga inte människor var de kommer ifrån, fråga istället vart de är på väg"

Citatet ovan är taget ur minnet och därmed troligtvis inte exakt. Det är från Birgitta Ohlssons Sommarprogram i P1. Jag tycker att det är tänkvärt och väljer att tolka det så här:

Det är lätt att hamna i fällan där man lägger alldeles för mycket energi på att älta det som har varit. För mig handlar det om att måla upp en vision. Vad vill jag göra och hur ska jag gå till väga för att nå målet?

Jag har alltid gillat att sätta upp mål för mig själv. Det blir inte alltid som jag har tänkt mig, vissa har jag nått, andra har blivit ointressanta under resans gång och ibland har jag misslyckats att komma ända fram. Det viktigaste är inte målet utan resan dit. För att nå målet måste man våga misslyckas.

Novell i Norrköpings tidningar

2011-08-10T22:09:00.002+02:00

Jag blev både glad och lite stolt när jag fick ett mail från NT. De gratulerade mig och skrev att mitt bidrag till sommarens "skrivartävling" skulle publiceras. Texten skiljer sig från mina tidigare publiceringar då den här är skönlitterär till formen.

Det är en novell som jag har valt att kalla novellen för Skammen. Ämnet är laddat, den handlar om alkoholism och den skam som sjukdomen för med sig. Att ämnet är känsligt har jag fått bevis på i veckan, av de som har läst den har ingen frågat mig om texten är självbiografisk. Texten är väldigt naken och det borde vara den självklara följdfrågan för läsaren. Ämnet är tabubelagt. Man vill inte närma sig det utan tar helst en omväg för att undvika det.

Jag ser detta som ett startskott för mitt fortsatta skrivande. Allt för många är bekanta med det elände som sjukdomen ställer till med. Jag känner att det är viktigt att jag fortsätter på detta ämne. Bekräfta för dem som är i samma situation, att de inte är ensamma eller för den delen unika. Försöka förklara för dem som inte har någon personlig relation till sjukdomen. Jag vill även skildra vägen mot ett tillfrisknande, hur det känns när självkänslan och glädjen kommer tillbaka.

När jag läser stycket ovan slås jag av hur präktigt och ambitiöst det låter. Jag funderar på att ta bort det men inser att jag inte vill. Jag tillåter mig att vara lite svulstig i mina ambitioner.

Klicka här om du vill läsa novellen

Långtråkighetens återkomst

2011-07-19T21:51:00.000+02:00

Under semestern smög sig en känsla på, en känsla som jag inte har haft på länge. Jag kom på mig själv med att sitta och ha långtråkigt. Så där riktigt långtråkigt, sparka i gruset tråkigt, som man kunde ha som liten grabb. Det är inte en otrevlig känsla utan tvärtom en känsla som jag har saknat och nu verkligen välkomnar. Jag ser den som ett bevis på att jag är avkopplad, utvilad och uppenbart kan vara sysslolös ibland.

Under de första åren som nybliven förälder kunde jag ibland verkligen sakna att ha långtråkigt. Om jag ska vara riktigt ärlig så trodde jag nog inte att jag någonsin skulle ha tid att ha långtråkigt igen. Jag tyckte att jag ständigt stod på tå med nattvak, tidiga mornar, blöjbyten, barnvagnspromenader och oräkneliga måltider per dygn.

Som grabb var det knappast angenämt att ha långtråkigt, det hörs på namnet att det är tråkigt. Som man i medelåldern och med barn i skolåldern så är det med en viss belåtenhet man låter känslan infinna sig. Livet går in i en ny fas, en där långtråkigheten gör sin efterlängtade återkomst.

En morgon i juli

2011-07-13T07:09:00.001+02:00

Strax för fem vaknade jag utvilad och frisk efter att har varit sjuk och ganska dålig ett par dagar. Som sig bör när man vaknar tidigt en solig morgon i juli så packade jag ryggsäcken och gav mig ut i skog och mark. Jag har en favoritplats för dessa stunder, den ger mig bra överblick över fälten. Där dukar jag upp mitt morgonkaffe och inväntar naturens skådespel.

Landskapet är stillsamt och intrycken blir så mycket starkare på morgonen. Jag fick se ett rådjur ute på fältet. Som så ofta på morgonen tilläts jag komma ganska nära. Rådjuret kände sig nog tryggt i det höga sädesfältet. Under den timme jag var ute fick jag se två harar, en fasan, två ekorrar samt nämnda rådjur. Alla dessa synintryck förstärktes av mångfaldig fågelsång och vindens sus.

Den svenska sommarmorgonen är verkligen magiskt och jag rekommenderar varmt att ni möter den ute i naturen.

2011-07-12T08:45:00.000+02:00

Redan i taxin på väg ut från Splits flygplats fick jag den där märkliga känslan av att vara hemma. Taxiresan mellan Split och semesterorten Makarska är sju mil lång och går längst kusten på lagom slingriga vägar. På vänster sida reser sig de majestätiska bergen och till höger lyser det Adriatiska havet blågrönt. Öarna som ligger efter hela kuststräckan är enligt legenden Guds tårar. Han blev så rörd efter att ha skapat Kroatien att han börja gråta och tårarna bildade sedan alla dessa öar.

Det jag gillar med Kroatien är att de har en perfekt mix av Nord och Syd, alltså folket och kulturen är en blandning av den centraleuropeiska och sydeuropeiska. Men det som jag gillar allra mest är att de kan konsten att inte "overdo" saker. Man eftersträvar inte perfektionism utan är mer funktionellt inriktade. Tittar man tex, in i folks trädgårdar så ser man att det är tomatplantorna som står i fokus och inte trädgårdsdesign.

Man fixar det nödvändigaste och ägnar sedan övrig tid till något viktigare, som att ta en kaffe och läsa tidningen och umgås på ett café. Landet tycks vila på ett av mina favorit ordspråk "If it ain't broke, don't fix it" och det är en av anledningarna till att jag känner mig hemma i Kroatien.

Gamla bekanta.

2011-06-25T09:47:00.003+02:00

Jag stötte på gamla bekanta på Spotify i veckan. Vi umgicks en del på Ungdomens hus i Uppsala under 80-talet. Jag känner dem inte så väl utan de var snarare bekantas bekanta.

För att tala klarspråk så har jag lyssnat på The Smiths i veckan.
Jag inser att jag verkligen uppskattar Morrisseys underfundiga texter vilka man som tonåring troligtvis tog alldeles för bokstavligt. Lyssna gärna på låten "Heaven know's I'm miserable now" så förstår ni vad jag menar. Jag har alltid gillat Morrissey, efter den här veckan är jag beredd att geniförklara honom!

Som så ofta när man hittar intressanta artister på Spotify så leder det vidare till andra "relaterande" band. Jag har fått anledning att återuppta bekantskapen med The Cure och New Order vilka även de var flyktigt bekanta från tiden på Ungdomens hus.

Den här veckan drar min ledighet igång på riktigt och då känns det skönt att 2011 års "semester-soundtrack" är utvalt och klart.

2011-06-19T22:10:00.000+02:00

Förra sommaren gjorde jag en ansats att ta semester från Facebook i en månad. På grund av ett misstag råkade jag efter två veckor publicera bilder via iPhoto på min sida och därmed var det djärva experimentet över.

Semestern närmar sig och det känns som att tiden är inne för ett nytt försök. Under den förra perioden gick jag även in i en frivillig medieskugga under en vecka. Inga nyheter, vare sig digitalt eller analogt. Jag fick titta på lättsamma tv-serier men absolut inget med tyngre samhällsengagemang.

Som ett substitut till mina statusuppdateringar har jag en anteckningsbok av märket Moleskine där jag kan skriva ner mina anspråkslösa observationer. Vetskapen om att både Hemingway och Picasso gjorde sina noteringar i en Moleskine gör att det hela känns lite märkvärdigt.

Syftet med experimentet är att reducera informationsflödet och dra ner på takten. En extra krydda till den efterlängtade semestern. Jag ska läsa skönlitteratur, njuta av tidiga morgonpromenader med kameran, skriva lite och att bara vara.

Ett oväntat möte

2011-06-12T22:13:00.002+02:00

I dag kom jag att tänka på ett av de mest oväntade möten jag har varit med om. Det var när jag fick dricka kaffe Göran Persson.

Det var i samband med att han skulle släppa sina memoarer 2007. Jag och några kollegor från bokhandelskedjans inköpsgrupp skulle träffa försäljare från Bonniers. Människorna från Bonniers var väldigt hemlighetsfulla och sa att de väntade på någon.

Det i sig var inte ovanligt att förlagen var lite hemlighetsfulla inför dessa möten. Ibland hade de med sig någon av sina författare eller så överraskade de genom att ha med sig någon god efterrätt tillagad av en kändiskock (som var aktuell med en ny kokbok).

Förväntansfulla satt vi där och väntade då vi hörde hur det bullrade i korridoren utanför. Vi kände omedelbart igen rösten och vi tittade förvånat på varandra där vi satt runt bordet. Vi hade inte trott att det var den före detta statsministern Göran Persson vi skulle få träffa. Han kom in i rummet och hälsade på var och en. Sen slog han sig ner vid bordets kortända och serverade sig själv en kopp kaffe ur en termos. På ett sätt kändes det som att han var en gammal bekant och att det var en helt vanlig fikarast på jobbet. Samtidigt som han gjorde ett stort intryck på oss. Utan att hålla en monolog berättade han om skrivandet och drog några anekdoter ur boken.

Mötet varade kanske i tjugo minuter. Efteråt var vi alla överens att vi hade träffat en person med pondus och auktoritet, en maktens man. Han skulle ha kunnat övertyga oss om vad som helst under stunden han satt där på kortändan och höll hov. Vi roade oss även åt att Persson använde ett linslock till projektorn som underlägg till kaffekoppen.

Insändare, Norrköpings Tidningar 10/6

2011-06-10T05:58:00.001+02:00

Mediekonsumenter också en del av drevet

Debatten om pressetik går varm i medierna just nu. Det diskuteras om det var rätt att namnge Ola Lindholm innan han är dömd. Håkan Juholts sambo har hängts ut och kungahuset har fått många mindre smickrande löpsedlar det senaste halvåret.

Vi ska vara stolta över yttrandefriheten och värna om de etiska regler som pressen har enats om.
Media tar sin uppgift att granska offentliga personer och makten på stort allvar. Inte sällan går drevet hårt fram och slutar med att en enskild människa och dennes familj får betala ett mycket högt pris på grund av detta. Nu är detta inte bara medias fel, även vi som är mediakonsumenter är en del i detta drev.
Jag anser att vi måste börja se människan bakom rubrikerna. Måste en politiker vara felfri? Är en obetald tv-licens, anlitande av svart arbetskraft skäl nog för att en minister ska avgå? Ja kanske, om brottet sker under tiden som ministern innehar sitt post. Om vi letar efter fel och brister för att kunna hänga ut en människa så tror jag att det kommer det bli svårt att rekrytera nya människor till politiken. Få av oss är felfria. Det blir ett demokratiskt problem om media tillåts sänka politiker som inte anses tillräckligt fläckfria. Är det bara mönstermedborgare som ska tillåtas styra vårt land? Var hittar vi i så fall dessa medborgare, i de politiska ungdomsförbunden?

Politiken behöver fler människor som har erfarenhet från arbetslivet och den så kallade verkligheten. En person som idag ska tillträda en politisk post bör lägga korten på borden, det är spelets regler. Men det är mänskligt att fela, kanske har man ”glömt” att redovisa en ungdomssynd och då kommer drevet att gå. Vi måste börja ifrågasätta de braskande rubrikerna och se människan, oavsett om det är en kulturminister eller en barnprogramledare som hängs ut på löpsedeln.

2011-06-08T14:52:00.005+02:00

Jag har knappt varit utanför dörren på sex dagar, jag borde vara utvilad. Men jag känner mig inte särskilt pigg. Jag har haft oturen att drabbat av en rejäl vårförkylning och kroppen känns tung och trött. Nu har jag dock bestämt mig för att det får räcka, i morgon är det jag som är frisk.

Det positiva med att jag har varit sjuk är att jag har haft gott om tid att konsumera kultur, mest ful sådan. Veckans kulturupplevelse måste ändå var Tom Alandhs dokumentär om Annika Östberg och Rickard Flinga som gick på SVT i söndags. Drömmen om Sverige heter den och berättar historien om hur de kommer till Sverige med sina drömmar efter många år i Amerikanskt fängelse. Två olika historier, Annika har just kommit till Sverige och ska försöka förverkliga sina drömmar. Rickard som varit här i tio år har haft både framgång och motgång. Jag tycker att filmen är sorglig och visar hur skör människan är.

En kväll i juni

2011-06-01T22:04:00.002+02:00

I samma stund som jag sa att jag har sett havsörn på länge fick jag se en rovfågel. Den dök ner i ett fält och lyfte strax där efter med sitt byte i klorna. Ett av naturens skådespel.

Jag funderar på att ge mig ut tidigt i morgon för att kanske få se fler skådespel. Senast jag var ute en tidigt junimorgon hade jag turen att se både älg, rådjur och kattuggla.

Jag ger mig nog ut vid 5 tiden i så fall, packar en termos med kaffe, kamera och en sittdyna. Att sitta i en glänta och möta dagen är fantastiskt, får jag dessutom se några djur så är det en välkommen bonus.

Jag noterar att det börjar komma blåklint.
Lite historia: Blåklinten var från början rösträttsrörelsens symbol, rörelsen startade i Östergötland. Liberalerna var med och kämpade för allmän och lika rösträtt även för kvinnor. Så småningom blev blåklinten Folkpartiet Liberalernas partisymbol.

En söndag i maj.

2011-05-22T22:40:00.001+02:00

På helgen försöker jag alltid att börja dagen med en skogspromenad. I skogen infinner sig en fridfull känsla som jag inte hittar någon annanstans. Jag följer naturens skiftningar, denna tid på året är nog den vackraste av dem alla.

Den bästa avkopplingen får jag när jag sätter sig ner och tar in alla intryck. Lyssnar på den symfoni som fåglarna och vinden tillsammans bjuder på. Jag hör hur vinden tar tag i löven och får dem att dansa. Alla färger som skogen bjuder på är en fröjd för ögat, just nu är skogen ljusgrön och när solen bryter igenom och belyser den är det fantastiskt vackert. När solens strålar träffar tallens stam uppstår en praktfull gyllene lyster. Doften i skogen tillsammans men färgerna och ljuden skapar en katedral för mig. Ett plats där jag känner frid.

Parrallellen till katedral slog mig idag. Jag har nämligen varit i kyrkan på en konfirmation under eftermiddagen. Kyrkan en plats dit man söker sig av olika anledningar men en av anledningarna antar jag är frid. Kanske finner de som är religiösa samma typ av frid i kyrkan som jag finner i skogen.

Skogen är min katedral och jag har blivit en obotlig naturromatiker.

Naturbilder 2009-2011

2011-05-13T21:20:00.000+02:00

Här är ett bildspel med utvalda naturbilder. Lite av ett samlingsalbum, Best of helt enkelt :-)

2010-11-27T17:31:00.001+01:00

För inte så länge sedan beklagade jag mig över att jag troligen aldrig mer skulle få uppleva aha-känslan som infinner sig när man upptäcker en ny musik.

Jag har haft många sådana upplevelser genom åren. Den första riktigt stora aha-upplevelsen var när jag som 13-åring upptäckte Deep Purple och då speciellt live-albumet ”Made in Japan”. En helt ny värld öppnade sig och jag ville bara ha mer och det lede till att hårdrocken utforskades grundligt. Band som Black Sabbath, Rush, Rainbow och B.T.O. blev mina husgudar.
Jag köpte min första skiva med Deep Purple samma dag som det stod att läsa i Expressen att Deep Purple återförenats, det var nog ett tecken från ovan. 1985 såg jag dem i Stockholm och det är fortfarande den absolut bästa konserten jag varit på. Det var fullständigt magiskt när de öppnade med låten Highway Star och hela publiken i ett utsålt Hovet stod upp och sjöng med under hela konserten. Musikaliska aha-upplevelser som denna är så oerhört starka. Alla musiknördar vet vad jag talar om, ni andra gör det inte, så är det bara.

Genom åren har jag upptäckt allt mellan Willie Nelson och Countrymusiken till Anthrax och Thrash Metal. Oavsett musikstil så är det samma musikaliska magi som har infunnit sig.
Tyvärr blir det allt svårare att hitta nya band och genre med tiden vilket gör att känslan inte infinner sig lika ofta. För tio år sedan upptäckte jag Progressive Rock genom band som Yes och Genesis men sedan dess har känslan varit otäckt frånvarande. Det var med sorg i hjärtat som jag började tvivla på att jag någonsin skulle få uppleva aha-känslan igen.

Känslan infann sig igen när jag sorterade in jazz fusion bandet Spyro Gyra under bokstaven S i skivsamlingen. Ja kanske inte just under själva insorteringen men deras musik har successivt fyllt mig med känslan under de senaste veckorna. Sakta men säkert förstod jag att känslan var tillbaka och det är verklig lycka för mig.

Nu vet jag att känslan kan komma när man som minst anar det och att den är värd tio års väntan.

2010-11-24T21:00:00.001+01:00

Den senaste veckan har jag tillfälle att reflektera över vänskap. Det första tillfället var efter ett samtal med en gammal bekant. Det var troligen ett år sedan vi pratades vid senast och efter att vi hade uppdaterat varandra om senaste nytt så gav han mig plötsligt beröm för det jag skriver här på bloggen. För mig kom det helt oväntat och jag försökte reflexmässigt skaka av mig det. Så fort vi hade sagt adjö till varandra så sjönk samtalet in och jag insåg hur glad och stolt jag blev. Det är en sak om någon som står mig nära säger det, de är mer eller mindre tvingade. Men det här var något helt annat, att han ens visste att jag hade en blogg och att han dessutom gillar det jag skriver är stort för mig.

Det andra tillfället var när jag träffade några gamla barndomsvänner i helgen. Vi träffas inte särskilt ofta nu för tiden. En av dem hade jag inte träffat på ungefär 15 år. Det var ett sånt där skönt möte där samtalet tog vid där det slutade för 15 år sedan. Vi var snabbt tillbaka i våra gamla roller och ingenting kändes tillgjort, vi hade en mycket bra kväll tillsammans.

Lärdomen är att riktiga vänner gör sig inte märkvärdiga inför varandra och att riktiga vänner ger varandra beröm.

2010-11-10T22:37:00.000+01:00

Countrymusikern, legenden och ikonen Willie Nelson lär ha sagt "If you ain't got something to say don't make a record". En tänkvärd filosofi som går att tillämpa på många områden. Jag har har inget att säga! Under ett par veckor har jag verkligen försökt att komma på något att skriva på bloggen men det är helt blankt.

Idag kom jag fram till en teori om vad som kan ha orsakat denna förhoppningsvis tillfälliga skrivkramp. För att kunna skriva måste man ha något att säga och för att ha något att säga så måste man ha tänkt. Jag har helt enkelt inte tänkt de senaste veckorna. Detta beror i sin tur på att jag inte har skapa förutsättningar till kreativt tänkande, tänka gör jag nämligen allra bäst när jag promenerar i skogen. Skogspromenader är för mig total avkoppling och då släpps tanken fri och jag författar, löser problem och planerar medan jag går.

Jag ber att få återkomma när jag har något att säga, samtidigt vill jag rekommendera alla att stänga av vardagsbruset och besöka närmaste skog.

Jag hoppas Uggla kan förlåta mig.

2010-10-21T22:33:00.002+02:00

Året var 1977 och jag hade precis fått min första bandspelare i julklapp. Av min storebror fick jag ett paket med ett par blandband, men jag blev ganska besviken då jag upptäckte att det inte fanns några låtar med Magnus Uggla på dem. Han visste ju att jag gillade Uggla! Min bror tröstade mig och sa att jag skulle få en kassett efter min jullovsbesök hos mormor. Abba och Elvis skulle nog mormor klara av men Uggla, nej där gick gränsen. Jag minns att jag längtade efter kassetten under lovet.

En annan Uggla-upplevelse som jag aldrig kommer att glömma inträffade 1979, jag var i eld och lågor över att Uggla var med i Melodifestivalen, glädjen förbyttes dock snabbt till tårar när det stod klar att Uggla kom sist. Jag var i chocktillstånd, han rockade och var tveklöst bäst. Den coole Uggla sopade banan med sin ”Johnny the Rucker”. Mamma försökte trösta mig, men inget i hela världen skulle kunna få mig att förstå varför juryn hade röstat så fel.

Nästa Uggla-relaterade chock inträffade 1983 då Uggla bytte stil och blev poppig. En platta med poppiga låtar typ ”IQ” var okey, men jag tröttnade snabbt. Jag ville inte ha fler ”fula gubbar”, jag ville ha en ny platta som lät som ”Vittring”. Uggla gjorde aldrig någon ny Vittring, jag undrar hur trött Magnus Uggla är på att höra kommentarer i stil med ”Fan va bra du var på 70-talet, skriv såna låtar igen”. Jag var besviken på Uggla och nästa bitter på dem som lyssnade på ”nya” Uggla. De hade fan inte fattat ett skit!

Det är först nu som jag har accepterat att Uggla har gått vidare och gör det han vill, det är bara nostalgikerna står kvar och hoppas på en ny ”Jag Skiter”. Uggla insåg troligen att det skulle vara patetiskt att göra en ny 70-talsplatta redan för 25 år sedan. För den som fortfarande inte har fattat det så kan jag berätta att Uggla fortfarande är en rebell! Vem skulle komma på tanken att göra sköna Karl Gerhard-tokningar om inte han. Han är dessutom en riktigt bra och lagom rebellisk radiopratare, Uggla i P4 är ett genialt radioprogram! Mycket snack om ingenting , sköna anekdoter och oväntade gäster. Jag hoppas att han flyttar till TV-rutan snart så att vi kan få lite kvalitetsunderhållning även där. Men glöm för guds skull inte att ta med sidekicksen Jossan och Ulrika!

Jag hoppas att Uggla förlåter mig för allt tjat om att han var bättre förr, förlåter mig för att jag inte förstått. Uggla gör det han känner för och gör det med en härlig här och nu-känsla. Hatten av för "institutionen" Magnus Uggla.

Lyssna på Uggla i P4

2010-10-15T15:26:00.000+02:00

I tisdags publicerade Norrköpings tidningar en artikel om Stadsbiblioteket och min insändare. Biblioteket svarade aldrig på insändaren men tog intryck av den. En liten plump i protokollet för NTs skribent som tror att Enid Blyton är en han.

I och med detta är det dags att sätta punkt för Blyton-affären.

Artikeln om Blyton och Stadsbiblioteken i Norrköpings tidningar 12/10

2010-10-12T21:01:00.000+02:00

Mitt sociala experiment fick ett oväntat avslut. Tanken var att jag skulle försöka vara utan Facebook i fyra veckor, men jag klarade bara av det i åtta dagar. Avbrottet var dock helt oavsiktligt. Det som hände var att jag av misstag råkade flytta några foton till fel mapp. I mitt fotoprogram har jag en mappar som är direktlänkade till Facebook och av misstag råkade jag ladda upp bilder. Tekniken där Facebook är integrerat i olika program är troligen bara i sin linda, i framtiden kanske vi gör bankärenden genom det sociala nätverket.

Vad lärde jag mig då under de åtta lyckade dagarna? Kommunikationen blev lite krångligare då jag måste använda e-posten, SMS eller i värsta fall telefonen för att nå ut. Att jag skulle missa nyheter och spännande händelser i mina vänners liv var jag säker på och mycket riktigt missade jag tex; en kompis som var med på lokalnyheterna.

Jag kom även fram till att när jag är inne på Facebook så är det en direkta responsen som tilltalar mig mest. Att kunna göra ett inlägg och få kommentarer, att kommentera andras inlägg och se andras kommentarer. Redan efter en dags frånvaro så finns inte den känslan kvar. Jag har inte skrivit något på ett dygn och sannolikheten att någon har kommenterat är liten och då är det inte lika spännande längre.

Nu återgår jag till det normala, sammanfattningsvis kan jag säga att det var både krångligare och tråkigare utan fejjan.

Fluga på höstlöv

2010-10-09T09:15:00.000+02:00

Min insändare i NT engagerar. Jag har fått samtal, mail och svar i tidningen och alla är positiva. En dam vill skänka Blyton böcker till min dotter, en tjej vill låna ut sina egna böcker. Svaret in NT har en intressant vinkel som kort går ut på att Fem-böckerna kan ge invandrartjejer en friare livsyn. De som av religiösa skäl är förbjudna att se olämpliga tv-program producerade i västerlandet kan istället fly in i böckernas värld.

Jag hade inte väntat mig någon annan respons än möjligen från stadsbiblioteket. Jag vill tacka de omtänksamma och snälla tjejerna som tagit kontakt med mig vill dela med sig av sina Fem-böcker.

Min insändare om Blyton och Stadsbiblioteket. Norrköpings Tidningar 7/10-2010

2010-10-09T08:29:00.001+02:00

Jag var på Norrköpings stadsbibliotek med mina barn i veckan. Vi hade bland annat tänkt låna några av Äventyrsböckerna eller Femböckerna av den brittiska författarinnan Enid Blyton men det visade sig vara svårt.

Jag blev förvånad när bibliotekarien svarade mig att det inte hade några av Blytons böcker i bibliotekets katalog. Jag påpekade att jag tyckte att detta var anmärkningsvärt men bibliotekarien stod på sig och sa att det var det inte alls. Argumentet var att Blyton inte ansågs tillräckligt litterär och att hennes författarskap varit kontroversiellt. Till bibliotekets försvar ska jag dock säga att jag blev erbjuden att beställa från någon av filialerna, detta avböjde jag dock.

Jag ställer mig frågan när detta beslut fattades och om det någonsin har omprövats. Jag är inte litteraturvetare men om Blyton inte är tillräckligt litterär så skulle jag snabbt kunna plocka ut tio böcker från barnboksavdelningen som kan ifrågasättas hur pass litterära de är. Att Blyton skulle vara mer kontroversiell än andra barnboksförfattare som var produktiva på 50-talet då det gäller stereotypa bilder av tex; kön, klass och ras har jag svårt att tro. Böckerna är präglade av sin tid.

Av ren nyfikenhet så gick jag in på Uppsalas stadsbiblioteks hemsida och sökte, det visar sig att man i lärdomsstaden har gjort en annan bedömning. Jag fick 103 träffar på Enid Blyton!

När min dotter berättar för mig ”jag fick nästan ont i magen pappa, så spännande var det” när hon har läst en bok utav Blyton så handlar det om äkta läslusta och det ska uppmuntras. Att Norrköpings stadsbibliotek inte har en av världens mest lästa och översatta författare är inte bara anmärkningsvärt utan riktigt dålig. Nu är det dags för statsbiblioteket att omvärdera beslutet om Blytons litterära kvalitéer och lämna över det moraliska ansvaret till föräldrarna. Ge barnen i Norrköping en chans att bekanta sig med Fem-gänget och deras äventyr.

2010-10-07T08:18:00.002+02:00

Årets Nobelpris i litteratur tillkännages idag och då tillåter jag mig att spekulera lite. De senaste åren så har priset gått till relativt kända författare, vilket gör att man kan misstänka att det är dags för en för allmänheten okänd poet att få priset. Jag tror dock att poeten får vänta till ett annat år, det dags för en manlig amerikan att tilldelas den finaste utmärkelse en författare kan få. Tittar man på oddsen så ligger Don Delillo som vanligt ganska bra till, man skulle även kunna tänka sig att Philip Roth får priset.

Min favoritkandidat till priset är som alltid Bob Dylan, men av oddsen att döma ligger han dåligt till. Om fem timmar gör Peter Englund entré och då vet vi svaret.

2010-10-06T07:47:00.002+02:00

Det är på sin plats att jag nämner något om mina påbörjade studier på Samhälls- och kulturanalys vid Linköpings universitetet.

Jag noterar att akademiska texter verkar ha en förkärlek för tillsynes ogenomträngliga inledningar, men kommer man bara igenom den så blir texten ofta både begriplig och intressant. Under läsningen stöter jag på ord som kräver att jag konsulterar ordboken och de ord som inte kräver konsultation visar sig ibland betyda något annat än de vanligtvis brukar betyda. Stöter man på det senare så måste man konsultera en annan bok som förklarar en teori som texten baserar sig på.

Just nu läser jag ett kapitel om Etnometodlogi. Ni kanske inte har full koll på ämnet men jag kan berätta att inom detta ämne ryms bland annat vetenskapen om hur man går. Det finns en vetenskaplig artikel om detta från 1974 med titeln ”The art of walking”. Att gå tillhör bland det mest vardagliga man kan göra, men varför gör vi som vi gör när vi väjer för någon på en trottoar? Det är där någonstans etnomedodlogin landar om jag har förstått saken rätt.

Jag har mycket att lära och det inte är helt lätt att sätta sig in i samhällsvetenskapen. I dag är det nya föreläsningar och jag kommer säkert att få anledning till att återkomma i ärendet.

Några tips.

Lyssna på Santana, plattorna från 1977-1981 är suveräna.

Titta på: Mad Men säsong 1-3, snygg, dramatiskt spänning på en reklambyrå i 60-talets New York.

2010-10-04T20:26:00.002+02:00

I lördags bestämde jag mig för att påbörja ett socialt experiment, fyra veckor utan Facebook!

Inspirationen kom när jag läste en artikel i morgontidningen (NT) där man frågade om folk om deras vanor på Facebook. Jag tänker inte återge artikeln men kan säga att det sociala forumet är här för att stanna och att nya tjänster hela tiden integreras. Det framkom även att det finns en baksida med Facebook, man kan bli beroende. Uppdaterar man sin status cirka tio gånger om dagen så ligger man i farozonen.

Finns man inte på Facebook så finns man inte, nästan så det är nu. Jag älskar att uppdatera min status, dela musik- och bildlänkar, kommentera andras status och ha full koll på mina vänner.
Jag undrar vad det kommer att innebära för mig om jag inte loggar in på fyra veckor. Kommer jag överhuvudtaget att klara av det? Vad kommer jag att missa, hur viktigt är det jag missar och kanske den mest intressanta frågeställningen är om jag kommer känna att jag har mer över tid till annat.

Jag kommer att återkommer i ärendet, nu ska jag fira Kanelbullens dag.

Klotter som visar på Facebooks inverkan på våra liv.

2010-09-17T23:54:00.001+02:00

Riksdagsvalet närmar sig och det har fått mig att personligen engagerat mig i valrörelsen.

Jag var en av dem som röstade för Alliansen 2006, då var inte val av parti det viktigaste för mig, utan det var färdriktningen som pekades ut. Jag tror fortfarande på arbetslinjen och på RUT, då som nu ser jag alliansens politik som ett steg i rätt riktning.

Årets val är så viktigt att jag helt enkelt inte kan låta bli att engagera mig. Jag nöjer mig inte längre med att sitta framför tv:n och muttra för mig själv och till mina närmaste.

Valet av parti att engagera sig i har fått mogna fram under året, inget parti är helt perfekt. Jag kom fram till att Folkpartiet är det parti som jag känner mig hemma i. Det är ett liberalt och brett parti där det är högt i tak och många åsikter ryms.

Under de senaste veckorna har jag varit ute och kampanjat och knackat dörr tillsammans med andra i partiet. Det har varit roligt och intressant och jag har börjat bekanta mig med Norrköpings Folkpartister. Om min insatts gör så att en osäker väljare att bestämmer sig eller en redan övertygad att bli ännu säkrare så är det en seger! Ger inte dörrknackningen eller flygbladet något resultat alls så har jag i varje fall försökt.

Att öppet ta ställning för Alliansen och Folkpartiet har varit en verklig utmaning för mig på det personliga planet, jag vet att många av mina vänner avskyr alliansens politik som pesten. Till dem säger jag att jag har full respekt för att man kan tycka olika men att jag inte håller med dem.

Nu är det sagt, jag har tagit ställning och blivit medlem i Folkpartiet. Jag hoppas på detta sätt kunna vara med och dra mitt strå till stacken. Jag hoppas på att få vara med och bidra till en bättre och liberalare värld.

Tillsammans med Folkpartiet i Norrköping jobbar jag för en valseger nu på söndag.

2010-08-28T22:10:00.000+02:00

Min debattartikel som publicerades i Norrköpings Tidningar 2 augusti.

Rösta på parti - inte på block

2010-07-14T16:38:00.001+02:00

Jag har varit ensam hemma ett par dagar och huset känns annorlunda, det har förvandlas. Det finns inga leksaker spridda på de fria ytorna och det ligger inte en hög med skor och kläder innanför ytterdörren och det mest anmärkningsvärda är att det är helt tyst.

På altanbordet ligger saker tillsynes vårdslöst utspridda, när jag tittar på dem så inser jag att de säger en hel del om mig själv. Där ligger flera dagar av mer eller mindre olästa dagstidningar, jag har på sin höjd läst ledarsidan och muttrat lite för mig själv. Förutom gårdagens nyheter (dagens ligger fortfarande i brevlådan) så ligger där en keps, en CD med för de flesta svenskar okänd countryartist, en kamera, min ständige följeslagare snusdosan och böcker av skilda slag.
Skulle jag fylla i ett intresseformulär så skulle troligen dessa saker vara representerade, kanske inte snuset för det kan ju knappas kvalificera som intresse utan snarare som en dålig vana.
Datorn står även den på altanbordet men jag tycker inte heller att den kvalificerar som ett intresse utan snarare är den ett verktyg.

I bakgrunden skvalar radion och att lyssna på P1 på eftermiddagen kvalificerar helt klart som ett intresse. Ikväll kommer inte Svamp Bob dominera i tv-rutan, jag kommer att passa på att se på ett par avsnitt av den suveräna serien Mad Men. Mitt hem har tillfälligt förvandlas till min alldeles egen privata borg. Jag passar på att njuta av detta, väl medveten om att jag mycket snart kommer att sakna familjen och den dynamik som den ger vårat hem.

2010-06-21T11:31:00.003+02:00

I onsdags gick jag in i en frivillig medieskugga. Reglerna var enkla, inga sociala medier, inga nyhetskällor överhuvudtaget och absolut inget radiolyssnade. Jag tillät mig dock att titta på repriserna av Sopranos och lite slötittande på någon av faktakanalerna.

Det var en befriande känsla att inte behöva ta del av nyhetsflödet och uppdateringarna på Facebook. Jag spelade en skiva som spred en sval bris av ro över hemmet, en avslappningsskiva med titeln ”Chakra's dream”.

Under detta (i mitt tycke) djärva experiment hade jag semester men hade i övrigt inte gjort några övriga förändringar, utan vardagen gick sin vanliga lunk och alla sysslor som skulle göras blev gjorda. Men ändå upplevde jag en ro som jag skulle vilja beskriva som ett inre SPA.

Vad har jag då gjort istället för att följa princessbröllopet, opinionsundersökningar och VM-fotbollen? Sanningen är nog att jag inte har gjort så mycket annat, jag har bara dragit ner tempot en aning. Jag har tagit en extra promenad och jag har lyssnat på en ljudbok istället för att lyssna på P1. Det mest annorlunda jag företog mig var att ge mig ut i skog och mark klockan fyra på morgonen utrustad med en kaffetermos och min kamera. Expeditionen gav resultat och jag fotograferade både en älg och ett rådjur samt att jag fick en vacker flyguppvisning av en uggla. Ugglan var tyvärr för snabb för mig och min kamera men det var en mäktig upplevelse.

Jag kommer garanterat att göra om experimentet. Men nu kastar jag mig åter in i mediebruset med nya krafter, det är skönt att vara tillbaka.

Jag har givetvis inte bara lyssnat på meditationsmusik denna vecka. Två skivor har dominerat! Springsteen's vassa debut från -73 ”Greetings from Asbury Park, N.J.” och Marvin Gaye's uppriktiga mästerverk från -71 ”What's going on” (Troligen det bästa albumet Motown Records)

2010-05-27T16:20:00.000+02:00

När jag skriver detta sitter jag på altanen och begrundar att terminen på Komvux är över. Jag hade min sista lektion idag och fick då även mitt sista betyg. Det har varit en intensiv period med många timmar på biblioteket och framför datorn. Samtidigt har det varit en skön period, jag har i stort sett bestämt och planerat min egen tid och den friheten passar mig utmärkt.

Jag har blivit påmind om hur viktigt det är att kunna sin historia för att förstå samtiden. Visst det är lite av en klyscha men efter att ha läst Historia, Svenska B och Samhällskunskap så är jag frestad att ta till mig den klyschan helhjärtat.

Jag kan komma på mig själv sitta och fundera på om krisen för Euron kommer att vara en parentes i framtida historieböcker eller om det kommer att vara ett helt kapitel om Europaprojektets haveri 2010. Kommer Korea-krisen alls nämnas eller blir det ett långt och invecklat kapitel med USA och Kina som huvudaktörer? Vad kommer man att skriva om bloggar och E-böcker i framtidens läroböcker i svenska?

Jag tänker fortsätta att lära mig om historien. Under sommaren ska jag läsa någon intressant om Mellanöstern och dess konflikter. Allt i syfte att förstå samtiden och förhoppningsvis även lite om en tänkbar framtid.

På fredag fyller jag 40 år

2010-04-18T21:02:00.000+02:00

Jag ska fira födelsedagen med att skriva nationellt prov i svenska B, i fem timmar ska jag skriva uppsats och detta på min 40-årsdag!

Det är lustig vilka vändningar livet kan ta och hur faktiskt slumpen eller kanske ödet spelar in på våra liv. Jag fick praktik i bokhandeln av en slump, jag ville helst ha praktik i en skivaffär men det fanns ingen plats kvar åt mig så jag fick ta det som fanns kvar, vilket var en plats på Studentbokhandeln i Uppsala. Jag var 17 år och gillade att läsa Charles Bukowski och Jack Kerouac så bokhandeln kändes faktiskt rätt okej.

Sen min tid på Studentbokhandeln har jag nästan alltid jobbat med böcker, jag har försök att göra andra saker men dragningskraften till bokhandeln har varit för stark och jag blev kvar bland böckerna. Jag har sett när Herman Lindqvist första bok om svensk historia packades upp ur förlagskartongen, jag har tagit emot den första leveransen av Jan Guillous Fiendens fiende och jag har fått följa kokbokens utveckling från uppslagsvek i matlagning till de färgsprakande praktverk många idag skämtsamt kallar för matlagningsporr.

Även flytten till Norrköping var en oväntad vändning i livet, ödet eller slumpen spelade mig åter ett spratt. En inte allvarligt menad kommentar ledde till ett telefonsamtal som i sin tur ledde till ett vikariat som butikschef på Akademibokhandeln i Norrköping. Allt gick så snabbt, på mindre än en månad hade livet tagit en ny vändning och jag hade lämnat lärdomsstaden Uppsala för arbetarstaden Norrköping.

I höstas var det då åter igen för livet att ta en ny vändning. Kanske var det 40-års krisen som satte klorna i mig eller så var det ödet som ville säga mig något. Tanken på universitetsstudier började få fäste och ville inte släppa taget. Stora tankar om livet, dess mening och vad som egentligen är viktigt började allt oftare ockupera mina tankar. Efter mycket grubblerier fram och tillbaka för och emot kom jag fram till att jag hade gjort mitt i bokhandeln och att jag skulle göra något annat under de 25-30 år jag har kvar i yrkeslivet.

Beslut klubbades och studier vid Komvux för att läsa in betyg vidtogs. Jag är övertygad om att just detta beslut är ett av de viktigaste beslut jag har tagit i hela mitt liv. Det känns otroligt stimulerande och jag älskar att utmana mig själv och få ny kunskap och nya insikter.

Men för att åter anknyta till det nationella provet på min 40-års dag.. Hade någon sagt till mig att jag skulle skriva ett prov i svenska på min 40-års dag bara för två år sedan hade jag skrattat personen rätt i ansiktet. Livet är ett mysterium, jag gillar det. Det gäller att våga, om man inte satsar kan man inte vinna.

Jag föddes den 23 april 1970 på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Rolig bokrelaterad fakta om 23 April.
Shakespeare föddes 23 April 1564 och dog 23 april 1616
Världsboksdagen firas den 23 April varje år.

Musiktips, idag fick jag Fine Young Cannibals "She drives me crazy" på hjärnan. Hur crazy är inte det? har inte tänkt på den låten sedan 1989 typ.
Kolla in videon till She drives me crazy

2010-03-18T16:16:00.000+01:00

Äntligen lite barmark så att man kan börja cykla igen. Jag brukar skryta med att jag cyklar året om, men det är inte längre sant, det gick helt enkelt inte denna vinter. Nu är i alla fall trenden bruten och jag får mina dagliga cykelturer.

Våren närmar sig och jag har så smått börjat titta efter vårtecken i naturen, utdelningen är så här långt måttlig. Jag längtar efter de första blommorna, längtar efter att hitta den första tussilagon som står i ensamt majestät och gassar sig i vårsolen. Har väl den första visat sig står det inte på innan dikeskanterna fullkomligt lyser gula av vårens första blommor. Det är en härlig tid, det lägger sig ett ljusgrönt skimmer över naturen från alla knoppar på träd och buskar och innan man vet ordet av så har vi blåsippor uti backarna.

Jag uppskattar verkligen att följa och dokumentera vårens ankomst på nära håll, att nästa dagligen notera vårens framfart i en liten skogsglänta eller på ett utvalt träd är för mig nästan som magi!

Jag illustrerar dagens tankar med en vårbild tagen 25 mars 2009.

2010-03-06T22:29:00.003+01:00

I skrivande stund sitter jag och familjen och kollar på Melodifestivalen, jag tittar inte så mycket men jag lyssnar och gillade den 60-talsdoftande låten av Pauline samt rocktjejerna från Crucified Barbara.

I dag kom jag äntligen iväg till de Östgötska fjällen, närmare bestämt till Yxbacken. Det var verkligen inte en dag för tidigt, säsongen är snart över och våren börjar göra sig påmind.
Solen värmer och det börjar smälta och till min stora glädje hittade jag årets första vårtecken. Mot en husvägg har solens strålar lockat upp årets första vårlökar! Jag kan längtar efter att få ge mig ut i skog och mark för att dokumentera vårens ankomst med min kamera.

Kung Bore är inte riktigt klar än men nu han har tiden emot sig, snart ställer vi om klockorna till sommartid och april är inte långt bort.

Illustrerar dessa funderingar med en bild tagen idag.

Just nu lyssnar jag mycket på symfrock som tex, Flower Kings och Tomas Bodin

Intervju med Tomas Bodin gjord av min gode vän Daniel Reichberg

2010-01-27T21:33:00.001+01:00

Sakta men säkert har jag upptäckt kopplingen mellan Coltrane och Jay-Z. Nu är det inte så att jag har missat att Hiphop-artister samplat sköna jazztoner, det fenomenet har pågått länge. För mig handlar det om att jag har förstått och gillar kopplingen. Att göra nya musikaliska upptäckter är bland det bästa jag vet, jag blir nästan barnsligt lycklig.

De senaste månaderna har jag har lyssnat mycket på Neo Soul-artister som tex, Alicia Keys & en hel del från Motowns 60/70-talskatalog. Spotify har länkat mig vidare från Neo Soulen till Hiphop och Hiphopen har i sin tur länkat mig vidare till jazzen.

Soul och jazz plattor har jag köpt till och från i tjugo år, hiphop däremot är för mig är nästintill outforskat. Men bara nästintill, det slår mig att jag har en Jazz/Hiphop-platta som jag lyssnade mycket på sommaren 1991, jag hämtar konvolutet och ser att den heter ”The rebirth of cool”. Plattan innehåller 14 jazzdoftande låtar och jag hade totalt glömt bort hur mycket jag gillade den.

Nu kan jag lägga till en genre till den redan digra listan över musikstilar jag uppskattar.

Musiktips. Jazz Thing (Movie Mix) av Gang Starr

2010-01-23T23:02:00.002+01:00

Nu har jag suttit i skolbänken i lite mer än en vecka. Terminen har rivstartat, i mina anteckningar står att läsa: källkritik, den dramaturgiska modellen, naturliga tal, det svenska statsskicket och mycket annat spännande.

Jag har skrivit ett diagnostiskt test i svenska med gott resultat och första inlämningsuppgiften i historia blev godkänd så det känns bra så här långt.

Jag lär få anledning att återkomma till skolarbetet många gånger under våren så jag nöjer mig med rapporteringen därifrån.

I veckan skrev jag en insändare som publicerades i NT där jag utryckte min oro för att Norrköpings city utarmas på grund av externa köpcentra som har expanderat kraftigt de senaste åren. Tyvärr så ligger den inte på NT:s hemsida pga. något fel, utan finns bara att läsa i den trycka tidningen. Lägger givetvis upp en länk om den kommer upp snart, annars lägger jag kanske ut texten på denna sida.

Lyssna gärna på Brook Benton's Rainy night in Georgia, en fantastisk låt.

2010-01-11T19:10:00.000+01:00

I dag räknar jag till min 45:e lediga dag på rad, helt klart ett nytt rekord för min del.
Känner mig riktigt utvilad och redo för nya utmaningar som man så käckt brukar säga, jag kanske är käck men jag menar verkligen vad jag säger att jag är redo för nya utmaningar.
Det är ganska märkligt att jag efter mer än 20 år inom handel & -försäljningsbranchen får för mig att det är dags för omskolning, kunde jag inte ha kommit på det tidigare?
Jag har varit på gång några gånger men det har inte blivit något av det, nu däremot ska det bli något av det.
Sätter mig i skolbänken på torsdag kl 8.10, svenska B på schemat.

"Hold on tight to your dream" som Jeff Lynne och ELO sjunger.

2010-01-08T10:49:00.001+01:00

Jag har letat efter min Motown CD-samling som gavs ut i samband med deras 30-års jubileum men utan att lyckas finna den. Nåväl, det kanske är 20 år sedan jag såg den senast.

Nu har Motown hunnit fylla 50 år och jag får helt enkelt ladda ner den nya 50-års jubileumssamlingen från iTunes.

Idag skulle Elvis ha fyllt 75 år. Jag minns tydligt hur jag och en kompis satt i mitt rum och lyssnande på hans musik när han skulle ha fyllt 50 år, det var 25 år sedan.

Jag relaterar ofta tid till musikminnen, det är väl så att man minns det viktiga och roliga i första hand och för mig är musik både viktig och roligt.

2009-12-18T11:34:00.000+01:00

Känner mig utvilad och pigg idag och det är första gången på mycket länge. Mycket vila i kombination med skogspromenader, läsning och god musik under snart tre veckor har gjort mig gott.

Jag tror att jag har fått julfrid helt enkelt och det har jag inte upplevt sen jag var grabb och gick i skolan.

December har de senaste tjugo åren varit min mest stressiga månad under året med mycket arbete och ett högt för att inte säga rasande tempo. Speciellt den sista veckan innan julafton brukar vara tung och krävande med långa arbetspass.

Nu ska jag bara njuta av att inte behöva jobba och försöka vara i nuet.

Idag har jag gått min vanliga runda i skogen och njutit av samspelet mellan solen och snön, det är fint där ute.

Jag gillar även att snön fungerar som en ljuddämpare, jag tog faktiskt ur hörlurarna en stund under promenaden idag.

2009-11-24T14:34:00.002+01:00

Jag har besökt till Sankt Olai kyrka vid lunchtid ett par gånger de senaste veckorna. När man kliver in i kyrkan möts man av en stillhet som står i sådan kontrast till vad som sker bara ett kvarter därifrån i de stora galleriorna.
Jag slås av ett kyrkan bara har en handfull besökare, tänk att denna oas av stillhet bara står där medan människor arbetar, uträttar ärenden eller bara håglöst driver omkring utanför.
Varför inte stanna upp i vardagen, tänd ett ljus och stilla tankarna om så bara för fem minuter det är värt det. Dessutom spelar de musik inne i kyrkan, senast var det Elvis som sjöng gospel och gången innan var det något klassiskt musik. Kanske Händel.
Kyrkorummet, doften och stillheten är befriande i novemberrusket och jag kommer att göra många ”lunchbesök” där under december för att komma till ro och sänka tempot i vardagen.
Tänk att besöka kyrkan på lunchen, det trodde jag inte om mig själv. Men människan kan förändras och tänka om och det är väl tur det.
Om Sankt Olai kyrka

Döden och livet

2009-11-03T21:08:00.000+01:00

Döden har gjort sig påmind de gångna veckorna.
En nyutkommen bok handlar om Karin, en kollega till mig som var butikschef på Akademibokhandeln i Gävle. Vi kände varandra och hon gick hastigt bort i cancer för några år sedan och blev bara 38 år gammal..
En nära bekant har ett syskon som just fått reda på att cancern kommer att ta henne snart.
Det är sorgligt när en vän och närstående dör och det är orättvist när en mor till ett litet barn gå bort.
När jag nu blir påmind om döden tvingar jag med själv att stanna upp och tänka till. Livet är en fantastisk en gåva och det är bara jag som kan se till att jag får ut mesta möjliga av det.

Jag har stannat upp och jag tittar med tillförsikt på resten av mitt liv. Det känns angeläget att ta hand om det och att se om min familj.

Boken om Karin

2009-10-13T14:34:00.003+02:00

Konsum i Skärplinge finns inte längre, jag tog bilden i början av sommaren 2009.
Det påminner mig om när jag som liten grabb cyklade till Konsum i Fagerviken för att köpa Coops delikata melonglass av märket blåvit på 1/2-liters förpackning. Som jag minns det så åt vi alltid melonglass när vi var på landet, men det är troligen inte riktigt sant utan bara nästan sant.

2009-10-13T11:56:00.001+02:00

Man kan även blogga från telefonen.

Skickat från min iPhone

2009-10-13T10:28:00.001+02:00

När jag var i Uppsala senast så passerade jag Drottninggatan och den lokal där Studentbokhandeln låg 1988 och där jag blev fast anställd för första gången i mitt liv.

Fler bilder från Butikslokaler

+46736107556