Våren är snart här.

Jag sitter och kollar lite bland mina anteckningar och foton från förra våren. Enligt dem så kommer myrorna att vakna till liv om ett par veckor! Sen går det fort, dikeskanterna kommer att lysa gula av tussilago om ungefär en månad. Blåsipporna kommer att titta fram om sex veckor.

Det är med andra ord snart dags att byta vinterpälsen mot vårjackan.

Musik är verkligen fängslande. Jag minns hur jag som grabb fördjupade mig i 70-talets hårdrocksband och deras släktträd. Vem hade spelat med vem och vad hette hade producenten och när kom skivan ut? Det självklara frågor för en kunskapstörstande musiknörd. Just nu läser jag Miles : The Autobiography av Miles Davis och Quincy Troupe och slås av att samma känsla infinner sig, jag vill veta allt.

Miles har spelat med alla, boken är sprängfylld med anekdoter om Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Thelonious Monk, John Coltrane, Charles Mingus och The Duke för att nämna några. Jag vill inte att boken ska ta slut utan läser bara lite i taget och försöker sedan lyssna in mig på musiken. Jag har bara kommit en tredjedel och historien kretsar fortfarande runt 40-talet. Det var ett mycket oglamoröst liv för de flesta jazzmusiker vid den här tiden. Pengar saknades och var och varannan var heroinmissbrukare. Det gick till och med ett ryckte bland musiker att heroinet var en av anledningarna till att Bird spelade så bra som han gjorde.

På 80-talet såg jag Miles på TV och blev helt tagen, han var en riktig rockstjärna. Efter intervjun spelade han en låt från sin då aktuella platta, jag tror det var Decoy från -84. Sen den stunden har jag följt Miles men då framförallt de han gjorde i slutet av sin karriär. Nu tar jag det hela från början och jag vet att det kommer att bli en fantastisk resa som kommer att ta mig till jazzens alla hörn.

Jag kommer att få anledning att återkomma till ämnet under året. En helt ny värld har öppnad sig och 2012 kommer att bli jazzens år!

Sugen på att läsa Miles biografi?

På jakt efter en jazzlåt.

Efter att jag traditionsenligt lyssnat på radioprogrammet Spanarna i fredags så etsade sig en jazzlåt fast i mitt huvud. Den var välbekant men ändå visste jag inte vad det var för artist. Jag ville lyssna på låten igen och gick därför in på SR:s hemsida för att leta upp låtlistan från programmet. Det visade sig dock vara ett omöjligt uppdrag, listan fungerade inte. Det var en magiskt dragningskraft över låten, jag bara måste få höra den igen!

Jag mailade till Spanarna och berättade om mitt problem samt passade på att tacka för ett utmärkt program. Ganska omgående fick jag ett svar från programledaren Ingvar Storm som tackade för mina vitsord samt bifogade låtlistan. I programmet hade de spelat tre låtar och samtliga var från albumet Time Out från 1959 och artisten Dave Brubeck eller rättare sagt The Dave Brubeck Quartet. Det visar sig att hela albumet är helt fantastiskt. Låten heter Take Five, skriven av alto saxofonisten Paul Desmond. Jag kollade genast upp hans plattor. Mjuk härlig jazz som jag misstänker att jag har hört i spanarna många gånger.

Någon dag senare tittade jag på ett avsnitt av TV-serien The West Wing och kunde lite förvånat men nöjt notera att Take Five puttrade i bakgrunden under en cocktailparty-scen. Desmond och Brubeck är nu mina nya favoriter och en deluxe-utgåva av skivan är beställd.

Det känns extra fint att lyssna på låten med vetskapen om att Paul Desmond lät han donera alla royalties till Amerikanska Röda Korset i samband med hans bortgång 1977.

Ni måste gå in och Lyssna på Spotify

Filminspelning med ICA Smedby

Det är inte varje dag man har sin lokala ICA-handlare och ett filmteam på besök hemma i köket!

Anledningen är att det går bra för ICA Smedby just nu. På Handelsgalan i Norrköping den 17:e november är de nominerade till årets butik. Centralt på ICA är man nyfiken på hur butiken arbetar med marknadsföring och har därför beslutat sig för att göra en internfilm. Min roll i det hela var att medverka som en av deras många kunder i hemma hos miljö. Jag har jobbat med detaljhandel i över tjugo år och är därmed lite yrkesskadad. Jag gillar butiker som sticker ut och gör något utöver det vanliga och därför medverkade jag gärna i filmen.

Handlarna Rickard och Ann är kreativa när det gäller marknadsföring och event. Ända sen jag flyttade till Smedby för sju år sedan så har jag imponerats av den lilla Ica butiken. De har lyckats med konststycket att bli en naturlig del av området där de verkar. De är den lokala handlaren med många stamkunder. Det är något som borde göra många handlare gröna av avund.

Utöver den mer traditionella marknadsföringen med utskick så anordnar butiken populära och återkommande event. I början av hösten arrangerar butiken en tillställning som man kallar för Smedbydagen. Populärast där är garanterat det obligatoriska godisregnet, alla barn i Smedby har koll på vilka tider nederbörden väntas. Andra aktiviteter under dagen är till exempel hoppborg, ponnyridning, trubadur och grillat lamm.

Varje vår kommer det en cirkus till Smedby. Dessa dagar har jag ett leende på läpparna när jag cyklar förbi kamelhagen på vägen till jobbet. Det är givetvis den lokala handlaren som har ordnat detta och som dessutom fixat så att deras kunder kan köpa biljetter till ett reducerat pris.

Jag gratulerar Ica Smedby till nomineringen som Årets butik 2011, och uppmanar nöjda kunder att gå in och rösta på Handelsgalan Norrköping

Noterar att november står för dörren. Vad hände med oktober?
Jag inledde oktober med förkylning, troligen influensa och intog sängläge i en vecka. Förkylningen ville dock inte släppa sitt grepp, den har gäckat mig under nästan hela månaden.

Jag bokade till och med tid på vårdcentralen i hopp om lite sympati. Det kan väl inte vara meningen att man ska vara förkylt i en månad? Jag utgick från att jag skulle bli noggrant undersökt. Att doktorn skulle kalla in sina kollegor och att de skulle förundras över att jag överhuvudtaget hade lyckats ta mig dit. Min förhoppningar grusades på mindre än två minuter, doktorn bad mig att gapa och lyssnade därefter på lungorna och konstaterade att jag hade ett virus och att det går över. Mina invändningar om att det inte är normalt att vara förkyld i en hel månad ignorerades.

Nu är jag äntligen frisk som en nötkärna igen och lägger oktober och förkylning till handlingarna. Nu tar jag nya tag. Träning, skrivande och kanske till och med lite julklappsinköp står på att göra-listan.

Klockan 13.00 vet vi!

I dag får vi veta vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag blir lite nostalgisk och tänker tillbaka på tiden när jag jobbade i bokhandeln. Som butikschef gällde det att ha något klokt att säga minuterna efter tillkännagivandet. Någon lokal journalist med mikrofon eller penna i högsta hugg ville veta vad jag tyckte. I bästa fall kunde jag berätta att jag hade hört talas om författaren och lyckades formulera något klokt om varför jag tyckte att det var roligt att personen fått priset. Ville det sig riktigt väl kunde jag även stoltsera med ett eller två exemplar av författarens alster. Det tillhörde dock ovanligheten och om vi hade någon titel i lager så var den förpassad till en reahylla i butikens bakre regioner.

Lite av grejen är att ingen vet och att det sällan finns böcker i tryck. Varken förlag, bokhandeln eller kultursidor gissar rätt. Man spekulerar, nu är det är dags för en "okänd" poet, kvinna, amerikan eller asiat. Ofta blir man överraskad fast ändå inte. Direkt efter tillkännagivandet sätter produktionen igång, omslag ska utformas, böcker ska trycka för att sedan recenseras och säljas. I bästa fall blir det big business lagom till julhandeln.

För 24 år sedan var jag ny i bokbranschen och hade ingen större koll på vad ett Nobelpris i litteratur betydde. Jag hade krulligt hår, Dr Martens, Ozzy-tröja och hoppades på att Charles Bukowski eller möjligen Ulf Lundell skulle få priset. Platsen var Studentbokhandeln i Uppsala och året var 1987. Joseph Brodsky tilldelades priset.

Min favoritkandidat brukar vara Bob Dylan, men i år tillåter jag mig att vidga vyerna lite och säger en amerikansk rockpoet. Kl 13.00 idag gör Peter Englund entré och då vet vi svaret.

Tidigare idag skrev jag att Birro kanske har lite för bråttom ibland. Men nu undrar jag om inte TV4 har lite för bråttom när de nu ger honom sparken.

Att ha rollen som programledare i Kvällsöppet och samtidigt kandidera till partiledarposten är oförenligt säger TV4 och det är rimligt. Detta förstod Birro och han och drog tillbaka sin kandidatur efter 16 timmar.

Men att sedan hävda att han inte kan vara kvar därför att han är partipolitiskt färgad och det rimmar illa med att vara programledare i ett samhällsprogram är för mig obegripligt. Det borde TV4 ha tänkt på innan de anställde honom. Det är inte svårt för något att gissa var Birro står partipolitiskt om de läst hans krönikor. Eller om man noterat att han faktiskt har talat vid KD:s första maj manifestation samt vid deras kommundagar.

Birro erkände sitt misstag och drog tillbaka kandidaturen. TV4 borde gör det samma och ge honom en chans till. Det som stör mig mest med hela den här historien är de många skadeglada kommentarerna på nätet. Det är något obehagligt med den där Jantelagen.